Disco-eran och de färgglada drinkarna
Blå likörer, frusna mixerdrinkar och lysande färger. Så präglade 1970- och 80-talens discokultur cocktailvärlden – på gott och ont.
När discokulorna började snurra på 1970-talet förändrades också vad som fanns i glasen. De stränga, spritiga klassikerna fick ge plats åt söta, färgglada och ofta frusna drinkar med lekfulla namn.
Perioden har ibland kallats cocktailens mörka tidsålder, men den lämnade också efter sig drinkar som många fortfarande älskar. Det är en historia om dansgolv, nya likörer och en tid när drinken skulle synas lika mycket som den skulle smaka.
- 4,5 cl vodka
- 9 cl färskpressad apelsinjuice
- 1,5 cl Galliano
- Fyll ett highballglas med is.
- Häll i vodka och apelsinjuice och rör om.
- Häll försiktigt Galliano över baksidan av en sked så att den flyter överst.
Från cocktailbar till dansgolv
Under 1950- och 60-talen hade den klassiska cocktailbaren tappat mark. Många dryckesvanor förenklades och vodka blev allt mer populär, ofta blandad med juice eller läsk. När discoteken växte fram under 1970-talet ville gästerna ha drinkar som var lätta att dricka, roliga att titta på och snabba att servera.
Klubbar som Studio 54 i New York blev symboler för tiden. Där handlade det om att synas, och drinkarna blev en del av showen. Färgen var minst lika viktig som smaken.
Barpersonalen fick samtidigt nya krav. Drinkarna skulle gå snabbt att göra i stora volymer, och därför byggdes många direkt i glaset med färdiga juicer och likörer i stället för att skakas med färsk frukt.
Likörer i alla regnbågens färger
Spritindustrin svarade med en flod av nya likörer: blå curaçao, persikolikör, melonlikör och olika gräddlikörer. Många lanserades med stora kampanjer och fick snabbt en plats på barhyllorna.
Drinkar som Harvey Wallbanger, med vodka, apelsinjuice och en flytande topp av vaniljig örtlikör, blev enormt populära. Tequila Sunrise, med sin vackra övergång från rött till orange, spreds bland annat via rockmusiker och turnéer. Blue Hawaii och Grasshopper fick en ny publik.
Under 1980-talet fortsatte trenden med drinkar som Fuzzy Navel och Sex on the Beach – söta, fruktiga och med namn som var gjorda för att få folk att le.
Mixern och sour-mixen
Två uppfinningar präglade barerna mer än något annat. Den elektriska mixern gjorde frusna drinkar som Piña Colada och frusen Daiquiri möjliga i stor skala. Den färdiga sour-mixen ersatte färsk citrus på många ställen, eftersom den var billig och snabb.
Det sparade tid, men det kostade smak. Många drinkar blev sötare och mer endimensionella, och det var mycket av detta som senare bartendrar reagerade mot.
Arvet efter discon
När den moderna cocktailrenässansen tog fart kring millennieskiftet var den till stor del en reaktion mot disco-erans genvägar. Färsk juice, hemgjorda siraper och klassiska recept kom tillbaka.
Men på senare år har många bartendrar börjat se på 70- och 80-talsdrinkarna med nya ögon. Gjorda med färsk citrus och bra ingredienser kan de vara både goda och roliga. Grasshopper, Harvey Wallbanger och Blue Hawaii har fått en upprättelse på flera barer.
Receptet nedan är Harvey Wallbanger, en drink som på många sätt sammanfattar tiden: enkel att bygga, lätt att känna igen och med en likör som fick sitt stora genombrott tack vare den. Gjord med färskpressad apelsinjuice är den betydligt bättre än sitt rykte.
Kanske är det disco-erans största lärdom: en drink får gärna vara lekfull, så länge den är gjord med omsorg.