Absint – den gröna fén och förbudet
Absint hyllades av konstnärer och förbjöds i stora delar av Europa. Här är historien om den gröna fén, myterna och comebacken.
Ingen sprit har omgivits av så många myter som absint. Den kallades den gröna fén, förknippades med bohemiska konstnärer i Paris och förbjöds till slut i flera länder i början av 1900-talet.
Men bakom legenderna finns en ganska jordnära historia om en örtsprit från de schweiziska bergen, om vinlusens härjningar och om en tid då rädsla och moral styrde politiken. Här reder vi ut vad som faktiskt hände.
- 3 cl absint
- 1 st sockerbit (valfritt)
- 9–12 cl iskallt vatten
- Häll absinten i glaset.
- Lägg en absintsked tvärs över glaset och placera sockerbiten på den.
- Droppa långsamt det iskalla vattnet över sockerbiten.
- Se hur drycken blir mjölkigt grumlig när vattnet blandas med absinten.
- Rör om med skeden när sockret har löst sig.
Från Val-de-Travers
Absintens ursprung finns i Val-de-Travers, en dal i den fransktalande delen av Schweiz, under slutet av 1700-talet. Där destillerades en sprit med malört, anis och fänkål, som först såldes som ett läkemedel. Vem som skapade det första receptet är omtvistat, och flera lokala personer har nämnts.
Kring sekelskiftet 1800 började absint tillverkas kommersiellt, först i Schweiz och strax därefter i Pontarlier på den franska sidan av gränsen. Staden blev under 1800-talet absintens huvudstad.
Den gröna timmen
Under 1800-talets andra hälft blev absint enormt populär i Frankrike. En viktig orsak var vinlusen, som förstörde stora delar av Europas vinodlingar från 1860-talet och framåt. Vinet blev dyrt och absinten tog dess plats.
I Paris kallades eftermiddagens aperitiftimme för l'heure verte, den gröna timmen. På kaféerna satt konstnärer och författare, men också arbetare och tjänstemän. Konstnärer som Degas, Manet och Toulouse-Lautrec skildrade absintdrickare, och poeter skrev om den gröna fén.
Ritualen med sked, sockerbit och isvatten blev en del av drycken. Absint var nämligen mycket stark och dracks nästan aldrig outspädd.
Rädslan och förbudet
Med populariteten kom oron. Läkare hävdade att absint gav en särskild sjukdom, absintism, och pekade ut ämnet tujon från malörten som boven. Vinnäringen, som ville ha tillbaka sina kunder, och nykterhetsrörelsen drev på kritiken.
Ett uppmärksammat brott i Schweiz 1905, där gärningsmannen hade druckit absint, blev en vändpunkt. Schweiz förbjöd absint några år senare, USA följde 1912 och Frankrike 1915, under brinnande världskrig. Flera andra europeiska länder hade redan infört eller införde liknande förbud.
I efterhand har forskare visat att halterna av tujon i absint var för låga för att förklara de effekter som beskrevs. Problemen berodde sannolikt på den höga alkoholhalten och på förfalskade produkter av dålig kvalitet.
Vad är absint egentligen
Absint är en destillerad sprit smaksatt med örter. De viktigaste är malört, grön anis och fänkål, men många recept innehåller också citronmeliss, isop, angelika och andra växter. Den gröna färgen kommer traditionellt från en andra maceration av örter efter destillationen.
Alkoholhalten är hög, ofta mellan 45 och 72 procent, och därför späds absint nästan alltid med vatten. När vattnet tillsätts fälls de eteriska oljorna ut och drycken blir mjölkig. Det är den effekten, louche, som gör ritualen med sked och sockerbit så speciell att se.
Comebacken
Under förbudsåren levde absintens smaker vidare i anisdrycker som pastis. I New Orleans användes anissprit för att skölja glaset till Sazerac, en tradition som i dag ofta görs med absint igen.
Från 1990-talet började absint åter tillåtas i allt fler länder, och 2005 hävdes förbudet även i Schweiz. Sedan dess har små destillerier i Val-de-Travers och Pontarlier återupptagit hantverket. I dag är absint en respekterad örtsprit som används med varsamhet i klassiska cocktails – en droppe här, en sköljning där.