Absint – den gröna fén och förbudet
Vad är absint? Om absintens ursprung i Val-de-Travers, den gröna fén i Paris, förbuden 1906–1915 och comebacken – plus örterna, alkoholhalten och klassiska drinkar.
Ingen sprit har omgivits av så många myter som absint. Den kallades den gröna fén, förknippades med bohemiska konstnärer i Paris och förbjöds till slut i flera länder i början av 1900-talet.
Men bakom legenderna finns en ganska jordnära historia om en örtsprit från de schweiziska bergen, om vinlusens härjningar och om en tid då rädsla och moral styrde politiken. Här reder vi ut vad som faktiskt hände.
Du får också veta vad som ingår i absint, varför den blir grumlig med vatten, hur den traditionellt serveras och vilka klassiska cocktails den hör hemma i.
INGREDIENSER · 1 DRINK
- 3 cl absint
- 1 st sockerbit (valfritt)
- 9–12 cl iskallt vatten
SÅ GÖR DU
- Häll absinten i glaset.
- Lägg en absintsked tvärs över glaset och placera sockerbiten på den.
- Droppa långsamt det iskalla vattnet över sockerbiten.
- Se hur drycken blir mjölkigt grumlig när vattnet blandas med absinten.
- Rör om med skeden när sockret har löst sig.
Från Val-de-Travers
Absintens ursprung finns i Val-de-Travers, en dal i den fransktalande delen av Schweiz, under slutet av 1700-talet. Där destillerades en sprit med malört, anis och fänkål, som först såldes som ett läkemedel. Vem som skapade det första receptet är omtvistat. Legenden pekar ut den franske läkaren Pierre Ordinaire i byn Couvet, men enligt andra uppgifter tillverkade de lokala systrarna Henriod elixiret redan innan han kom dit.
År 1797 startade familjen Dubied ett destilleri i Couvet, som brukar räknas som den första kommersiella absinttillverkningen. Några år senare, 1805, öppnade en släkting till familjen ett destilleri i Pontarlier på den franska sidan av gränsen. Staden blev under 1800-talet absintens huvudstad, och mot slutet av seklet fanns ett tjugotal destillerier i och kring Pontarlier.
Den gröna timmen
Under 1800-talets andra hälft blev absint enormt populär i Frankrike. En viktig orsak var vinlusen, som förstörde stora delar av Europas vinodlingar från 1860-talet och framåt. Vinet blev dyrt och absinten tog dess plats.
I Paris kallades eftermiddagens aperitiftimme för l'heure verte, den gröna timmen. På kaféerna satt konstnärer och författare, men också arbetare och tjänstemän. Konstnärer som Degas, Manet och Toulouse-Lautrec skildrade absintdrickare, och poeter skrev om den gröna fén.
Ritualen med sked, sockerbit och isvatten blev en del av drycken. Absint var nämligen mycket stark och dracks nästan aldrig outspädd.
Rädslan och förbudet
Med populariteten kom oron. Läkare hävdade att absint gav en särskild sjukdom, absintism, och pekade ut ämnet tujon från malörten som boven. Vinnäringen, som ville ha tillbaka sina kunder, och nykterhetsrörelsen drev på kritiken.
Ett uppmärksammat brott i Schweiz 1905 blev en vändpunkt. Lantarbetaren Jean Lanfray dödade sin familj, och skulden lades på absinten – trots att han samma dag också hade druckit stora mängder vin och konjak. Händelsen fick stor betydelse för den schweiziska folkomröstningen i juli 1908, där en majoritet röstade för ett förbud som trädde i kraft 1910.
Belgien hade redan förbjudit absint 1906, Nederländerna följde 1909, USA 1912 och Frankrike 1915, under brinnande världskrig. Försäljningen i Frankrike hade i praktiken stoppats redan 1914, och därför anges ibland det året.
I efterhand har forskare visat att halterna av tujon i absint var för låga för att förklara de effekter som beskrevs. Problemen berodde sannolikt på den höga alkoholhalten och på förfalskade produkter av dålig kvalitet.
Vad är absint egentligen
Absint är en destillerad sprit smaksatt med örter. De viktigaste är malört, grön anis och fänkål, men många recept innehåller också citronmeliss, isop, angelika och andra växter. Den gröna färgen kommer traditionellt från en andra maceration av örter efter destillationen.
Alkoholhalten är hög, ofta mellan 45 och 72 procent, och därför späds absint nästan alltid med vatten. När vattnet tillsätts fälls de eteriska oljorna ut och drycken blir mjölkig. Det är den effekten, louche, som gör ritualen med sked och sockerbit så speciell att se.
Det finns också klar absint, ofta kallad blanche eller la bleue, som inte färgas i en andra maceration. Den stilen förknippas särskilt med Val-de-Travers, där den gjordes i hemlighet under förbudsåren eftersom en klar sprit var lättare att dölja.
Absintglas, sked och fontän
Det klassiska absintglaset har ofta en fot och en liten utbuktning eller markering nertill som visar hur mycket absint som ska hällas i. Ett av de mest kända är pontarlierglaset, med en tydlig liten kupa i botten. Ett litet vinglas fungerar också bra.
Absintskeden är platt och perforerad, så att vattnet kan rinna genom sockerbiten ner i glaset. På kaféerna stod ofta en absintfontän, en glasbehållare med iskallt vatten och små kranar, som lät vattnet droppa jämnt och långsamt.
Ett vanligt förhållande är en del absint på tre till fem delar vatten. Börja försiktigt och smaka dig fram – sockret är valfritt, och många moderna absinter är så väl balanserade att de smakar bäst utan.
Klassiska cocktails med absint
I cocktails används absint oftast sparsamt, som en sköljning av glaset eller några få droppar. Den mest kända är Sazerac från New Orleans, där glaset sköljs med absint innan rye eller konjak, socker och bitters hälls i.
Corpse Reviver #2 och Monkey Gland får båda en liten mängd absint som ger en örtig, anisaktig ton. Även Remember the Maine, Tuxedo och De La Louisiane använder absint som krydda snarare än bas.
Ett av få exempel där absinten tar större plats är Death in the Afternoon, som tillskrivs Ernest Hemingway: absint toppad med kall champagne, som blir grumlig på samma sätt som med vatten.
Comebacken
, en tradition som i dag ofta görs med absint igen.
EU:s gemensamma regler för livsmedel och drycker från 1988 öppnade i praktiken för absint igen, och under 1990-talet började den åter tillåtas i allt fler länder. Den 1 mars 2005 hävdes förbudet även i Schweiz. I USA blev absint återigen tillåten 2007, och Frankrike upphävde de sista resterna av sin gamla förbudslag 2011.
Sedan dess har små destillerier i Val-de-Travers och Pontarlier återupptagit hantverket. I dag är absint en respekterad örtsprit som används med varsamhet i klassiska cocktails – en droppe här, en sköljning där.
Vanliga frågor
Är absint lagligt i Sverige? Ja. Absint säljs i Sverige på samma villkor som annan sprit. Inom EU finns gränsvärden för hur mycket tujon drycker med malört får innehålla, högst 35 milligram per kilo.
Hur många procent är absint? Oftast mellan 45 och 72 procent alkohol, och vissa sorter är ännu starkare. Därför dricks absint nästan alltid utspädd, vanligtvis en del absint på tre till fem delar vatten.
Varför blir absint grumlig? De eteriska oljorna från anis, fänkål och andra örter löser sig bra i alkohol men dåligt i vatten. När du tillsätter vatten sjunker alkoholhalten, oljorna fälls ut i små droppar och drycken blir mjölkig. Effekten kallas louche.
Varför kallas absint den gröna fén? Namnet, la fée verte på franska, kommer från den gröna färgen och från 1800-talets poeter och konstnärer, som beskrev drycken som en musa. Smeknamnet levde kvar och blev en del av mytbildningen.
Ger absint hallucinationer? Nej. Tujonhalten i absint är för låg för att ge sådana effekter, både i dag och enligt analyser av gamla flaskor. Ryktet uppstod under 1800-talets kampanjer mot drycken.