Martinins historia – från Martinez till extra dry
Martinin började som en söt drink med Old Tom gin och röd vermouth. Följ resan från 1800-talets Martinez till dagens knastertorra klassiker.
Få drinkar är så laddade med symbolik som martinin. Det koniska glaset, oliven, frågan om skakad eller rörd – allt har blivit en del av populärkulturen. Men den martini vi känner i dag är resultatet av mer än hundra års förändring.
Drinken började som något helt annat: söt, fyllig och kryddig. Här berättar vi hur den utvecklades från 1800-talets Martinez till 1900-talets allt torrare ideal.
- 6 cl gin
- 1 cl torr vermouth
- Fyll ett blandningsglas med is.
- Häll i gin och vermouth.
- Rör i 20–30 sekunder tills drinken är iskall.
- Sila upp i ett kylt martiniglas.
- Garnera med citronzest eller en grön oliv.
Martinez och de söta åren
Den drink som brukar ses som martinins förfader heter Martinez. Den förekommer i amerikanska barböcker från 1880-talet, bland annat i en upplaga av Jerry Thomas bok från 1887. Receptet innehöll Old Tom gin, en sötare ginstil, röd vermouth, maraschinolikör och bitters.
Ursprunget är omtvistat. En historia säger att drinken skapades i staden Martinez i Kalifornien för en guldgrävare, en annan att den blandades på ett hotell i San Francisco för en resenär på väg till Martinez. Ingen version är bevisad.
Andra menar att namnet Martini helt enkelt kommer från ett vermouthmärke eller att det är en förvanskning av Martinez. Sannolikt utvecklades drinken parallellt på flera ställen.
Sekelskiftet och den torra vändningen
Kring år 1900 började något förändras. London dry gin, torrare och mer enbärsdriven än Old Tom, blev vanligare, och den torra franska vermouthen hittade in i barerna. Resultatet var Dry Martini: gin och torr vermouth, ofta i proportionen 2:1, med en dash apelsinbitters.
Flera bartendrar har fått äran för den torra martinin, bland annat på hotell i New York under 1910-talet, men även här saknas säkra belägg. Det som är tydligt är att drinken under början av 1900-talet blev symbolen för den moderna, urbana cocktailkulturen.
Allt torrare
Under 1900-talet blev vermouthen gradvis allt mindre. Proportionerna gick från 2:1 till 3:1, 5:1 och längre. Vid mitten av seklet var det fint att knappt låta vermouthen synas, och det berättas många skämtsamma anekdoter om att bara viska ordet vermouth över glaset.
Samtidigt blev martinin en del av film, litteratur och affärsliv. Den stod för stil och självsäkerhet, och den lilla oliven blev en ikon i sig.
Vodka och den nya respekten
Från 1950-talet började vodkan konkurrera med ginen, och under 1960- och 70-talen var Vodka Martini i många barer den vanligaste versionen. På 1990-talet blev ordet martini dessutom ett paraply för nästan alla drinkar i martiniglas, från äppelvarianter till espresso.
Med cocktailrenässansen på 2000-talet kom respekten för originalet tillbaka. Bartendrar började åter använda mer vermouth, välja färska flaskor och experimentera med äldre recept som Martinez. I dag finns plats för allt från den torraste versionen till den historiskt söta – och det är kanske martinins största styrka.
Rörd, skakad och garnerad
Frågan om en martini ska röras eller skakas har följt drinken länge. Traditionen säger rörd, eftersom det ger en klar och sammetslen drink. Skakad blir den kallare men grumligare och tunnare i texturen.
Även garnityret har sin historia. Citronzesten var vanlig tidigt, när drinken fortfarande var mer aromatisk och kryddig. Oliven blev ikonisk under 1900-talet, och silverlöken gav upphov till en egen variant, Gibson. Varje val förändrar drinken en aning, och just den flexibiliteten är en del av förklaringen till att martinin har överlevt alla trender.