Gin & tonic och kininets historia
Bakom världens kanske mest kända long drink finns en historia om bark från Anderna, malaria och brittiskt kolonialstyre. Så blev gin och tonic ett par.
Gin & tonic är så självklar att det är lätt att glömma att den har en historia. Men bakom den bittra tonicen finns en lång berättelse om en trädbark från Sydamerika, ett av historiens viktigaste läkemedel och brittiska soldater och tjänstemän i Indien.
Det är också en berättelse om hur något som en gång var en nödvändighet blev en smakupplevelse.
- 5 cl gin
- 15 cl kall tonic
- Fyll glaset helt med is.
- Häll i ginet.
- Häll tonicen långsamt längs en barsked för att bevara kolsyran.
- Rör om försiktigt en gång.
Feberträdets bark
Kininet kommer från barken på kinaträdet, cinchona, som växer i Andernas sluttningar. Ursprungsbefolkningen kände till barken, och under 1600-talet förde jesuitiska missionärer den till Europa, där den blev känd som ”jesuitbark”. Den användes mot feber, och framför allt mot malaria.
En ofta återberättad legend säger att trädet fått sitt namn efter en spansk grevinna av Chinchón som skulle ha botats med barken. Historiker anser i dag att berättelsen troligen inte stämmer, men namnet har levt kvar.
Från bark till kinin
År 1820 lyckades de franska kemisterna Pierre Joseph Pelletier och Joseph Bienaimé Caventou isolera det verksamma ämnet kinin ur barken. Det gjorde det möjligt att dosera läkemedlet mer exakt, och efterfrågan ökade kraftigt i takt med att europeiska kolonialmakter expanderade i tropiska områden.
Britterna och holländarna anlade så småningom egna odlingar i Asien, bland annat på Java och i Indien, för att säkra tillgången.
Ett bittert pulver blir en dryck
Under 1800-talet fick brittiska soldater och tjänstemän i Indien kinin som skydd mot malaria. Pulvret var mycket bittert, och för att göra det lättare att få i sig löstes det upp i vatten med socker. Snart kom kolsyrat tonicvatten på flaska.
Att blanda det med gin, och gärna en bit lime, låg nära till hands. Ginet fanns redan i officerarnas förråd, och limen hade sin egen plats i brittisk sjöfart. Exakt när och var den första gin och tonicen blandades vet ingen, men kombinationen blev en del av livet i kolonierna och följde med hem till Storbritannien.
Dagens tonic
Modern tonic innehåller bara en mycket liten mängd kinin, tillräckligt för att ge bitterhet men långt ifrån något med medicinsk effekt. Det är smaken, inte skyddet, som är poängen i dag. Den som behöver malariaskydd ska alltid följa sjukvårdens råd.
Under 2000-talet har både gin och tonic genomgått en renässans. I Spanien blev det populärt att servera drinken i stora ballongglas med mycket is och genomtänkta garnityr, och utbudet av tonic har vuxit med allt från torra och bittra till blommiga och citrusdrivna varianter.
Att hitta sin balans
En klassisk gin och tonic blandas ofta i förhållandet en del gin till två eller tre delar tonic. Pröva dig fram efter din gin och din tonic. En kraftig enbärsgin tål en bitter tonic, medan en blommig gin gör sig bäst med en mildare. Garnityret bör spegla ginets botaniska profil, och is i överflöd är alltid en god idé.
Det som gör gin och tonic så hållbar är kanske dess enkelhet. Två ingredienser, mycket is och ett väl valt garnityr räcker för att skapa en drink som kan vara både klassisk och personlig.
Det är också en drink som lämpar sig för att utforska. Blanda gärna två olika gin med samma tonic, eller samma gin med två olika toniker, och jämför. Det är ett enkelt sätt att lära sig mer om hur smaker samspelar.