Gin craze – när London fick ginfeber på 1700-talet
Gin craze kallas perioden på 1700-talet då billig gin svepte över London. Här är historien om ginfebern, lagarna som skulle stoppa den och hur den till slut lade sig.
I dag förknippas gin med eleganta cocktails, noggrant utvalda botaniska ingredienser och lugna kvällar med tonic. Men i början av 1700-talet var ginets rykte ett helt annat. I London var det billig sprit som såldes överallt, och perioden har fått namnet ”the gin craze”.
Det är en berättelse om handelspolitik, fattigdom och lagstiftning, och om hur en dryck gick från samhällsproblem till ett respekterat hantverk.
Från Holland till London
Ginets förfader är den nederländska genevern, en maltig sprit smaksatt med enbär. Engelska soldater hade stött på den under krig på kontinenten, och när nederländske Vilhelm av Oranien blev kung av England 1689 följde intresset för den holländska drycken med.
Samtidigt infördes lagar som gjorde det svårare att importera fransk brandy och lättare för engelsmän att själva destillera sprit av inhemsk spannmål. Avsikten var bland annat att gynna lantbrukarna och skada Frankrike ekonomiskt. Resultatet blev att destillering kunde bedrivas av nästan vem som helst, med mycket lite kontroll.
En stad i spritens grepp
Under de första decennierna av 1700-talet exploderade tillverkningen. Gin såldes inte bara på krogar utan också i små butiker, från kärror och i bakgårdar. Kvaliteten var ofta usel, och spriten kunde smaksättas med terpentin och andra tveksamma tillsatser för att efterlikna enbär.
För stadens fattigaste blev ginet en flykt från trångboddhet, hunger och hårt arbete. Samtiden såg med oro på hur missbruket drabbade familjer och barn, och drycken fick öknamn som ”Madam Geneva”. Ginet blev symbolen för en stads sociala problem.
Det kända öknamnet ”mother's ruin” brukar kopplas till den här tiden, men de äldsta belagda exemplen är först från början av 1900-talet. Kopplingen till gin craze är alltså snarare en senare tolkning än ett samtida uttryck.
Lagarna som försökte stoppa den
Parlamentet försökte vid flera tillfällen få kontroll över situationen, med lagar 1729, 1736, 1743, 1747 och 1751. Den mest kända kom 1736 och införde en skatt på 20 shilling per gallon och en årlig licens på 50 pund för att sälja gin. Bara två licenser löstes ut. I praktiken gick försäljningen under jorden, angivare som fick belöning för att peka ut olagliga ginbutiker blev hatade och det förekom upplopp. Lagen var i praktiken avskaffad 1743.
Det var först med lagen från 1751 som det började vända. Den riktade in sig på försäljningsledet, begränsade vilka som fick sälja gin och gjorde handeln mer reglerad. Samma år publicerade konstnären William Hogarth sina berömda gravyrer Gin Lane och Beer Street, där han ställde ett förfallet ginkvarter mot en välmående ölgata. Bilderna blev en del av debatten och är i dag några av tidens mest kända skildringar.
Vägen mot London Dry
Kring 1757 hade de värsta åren lagt sig. Lagstiftningen spelade in, men många historiker menar att stigande spannmålspriser och ett tillfälligt förbud mot att destillera av inhemsk spannmål betydde minst lika mycket. Under 1800-talet förändrades sedan själva drycken. Nya kolonnapparater gjorde det möjligt att framställa en renare och neutralare sprit, och med den växte en torrare och mer aromatisk ginstil fram.
Den stilen kom att kallas London Dry gin och lade grunden för den gin vi känner i dag. Från att ha varit en billig sprit i bakgårdar blev gin så småningom basen i några av världens mest kända cocktails, från Martini till Gin & tonic.
Under 1800-talet växte också de så kallade ginpalatsen fram i London, påkostade lokaler med speglar, gasbelysning och mässing. De var ett tecken på att gin höll på att bli en mer etablerad del av stadslivet. Senare, när cocktailkulturen spreds från USA, fick ginet en helt ny roll som bas i blandade drycker.
I dag finns hundratals ginhus världen över, och många lägger stor vikt vid råvarornas ursprung och destilleringens hantverk. Det är en lång resa från 1700-talets bakgårdar.
Vanliga frågor
Vad var gin craze? Gin craze, eller ginfebern, kallas perioden under första halvan av 1700-talet då billig, ofta dålig gin såldes nästan överallt i London och blev ett stort socialt problem.
När var gin craze? Oroligheterna växte från 1720-talet och nådde sin topp kring 1740-talet. Efter lagen 1751 och dyrare spannmål lade sig ginfebern, och kring 1757 var den i stort sett över.
Vad är skillnaden mellan genever och gin? Genever är den nederländska föregångaren, ofta gjord på maltvin och därför fylligare och maltigare. Gin, och särskilt London Dry, bygger på en neutralare sprit där enbär och andra botaniska ingredienser får ta mer plats.
Vilka drinkar visar hur ginet utvecklades? Martinez och Tom Collins hör till tiden när en sötare ginstil var vanlig. Med London Dry kom torrare klassiker som Dry Martini och Gimlet. Pink Gin, med gin och bitters, har rötter i den brittiska flottan.
Ett arv att minnas
Gin craze påminner om att alkohol alltid har en social sida, och att hur vi tillverkar, säljer och dricker den formas av lagar, ekonomi och kultur. Dagens gin är ett hantverk med fokus på råvaror och smak, och den njuts bäst med måtta och omsorg, långt från 1700-talets London.