Gin craze – när London fick ginfeber på 1700-talet
I början av 1700-talet svepte billig gin över London och blev en social kris. Så gick det till när staden fick ginfeber, och hur den till slut lade sig.
I dag förknippas gin med eleganta cocktails, noggrant utvalda botaniska ingredienser och lugna kvällar med tonic. Men i början av 1700-talet var ginets rykte ett helt annat. I London var det billig sprit som såldes överallt, och perioden har fått namnet ”the gin craze”.
Det är en berättelse om handelspolitik, fattigdom och lagstiftning, och om hur en dryck gick från samhällsproblem till ett respekterat hantverk.
Från Holland till London
Ginets förfader är den nederländska genevern, en maltig sprit smaksatt med enbär. Engelska soldater hade stött på den under krig på kontinenten, och när nederländske Vilhelm av Oranien blev kung av England 1689 följde intresset för den holländska drycken med.
Samtidigt infördes lagar som gjorde det svårare att importera fransk brandy och lättare för engelsmän att själva destillera sprit av inhemsk spannmål. Avsikten var bland annat att gynna lantbrukarna och skada Frankrike ekonomiskt. Resultatet blev att destillering kunde bedrivas av nästan vem som helst, med mycket lite kontroll.
En stad i spritens grepp
Under de första decennierna av 1700-talet exploderade tillverkningen. Gin såldes inte bara på krogar utan också i små butiker, från kärror och i bakgårdar. Kvaliteten var ofta usel, och spriten kunde smaksättas med terpentin och andra tveksamma tillsatser för att efterlikna enbär.
För stadens fattigaste blev ginet en flykt från trångboddhet, hunger och hårt arbete. Samtiden såg med oro på hur missbruket drabbade familjer och barn, och drycken fick öknamn som ”Madam Geneva” och ”mother's ruin”. Ginet blev symbolen för en stads sociala problem.
Lagarna som försökte stoppa den
Parlamentet försökte vid flera tillfällen få kontroll över situationen. Den mest kända lagen kom 1736 och införde både höga skatter och dyra licenser för att sälja gin. I praktiken blev den svår att upprätthålla. Försäljningen gick under jorden, angivare blev hatade och det förekom upplopp.
Det var först med lagen från 1751 som det började vända. Den riktade in sig på försäljningsledet, begränsade vilka som fick sälja gin och gjorde handeln mer reglerad. Samma år publicerade konstnären William Hogarth sina berömda gravyrer Gin Lane och Beer Street, där han ställde ett förfallet ginkvarter mot en välmående ölgata. Bilderna blev en del av debatten och är i dag några av tidens mest kända skildringar.
Vägen mot London Dry
Mot slutet av 1700-talet hade de värsta åren lagt sig, delvis tack vare lagstiftningen och delvis på grund av högre spannmålspriser. Under 1800-talet förändrades sedan själva drycken. Nya kolonnapparater gjorde det möjligt att framställa en renare och neutralare sprit, och med den växte en torrare och mer aromatisk ginstil fram.
Den stilen kom att kallas London Dry gin och lade grunden för den gin vi känner i dag. Från att ha varit en billig sprit i bakgårdar blev gin så småningom basen i några av världens mest kända cocktails, från Martini till Gin & tonic.
Under 1800-talet växte också de så kallade ginpalatsen fram i London, påkostade lokaler med speglar, gasbelysning och mässing. De var ett tecken på att gin höll på att bli en mer etablerad del av stadslivet. Senare, när cocktailkulturen spreds från USA, fick ginet en helt ny roll som bas i blandade drycker.
I dag finns hundratals ginhus världen över, och många lägger stor vikt vid råvarornas ursprung och destilleringens hantverk. Det är en lång resa från 1700-talets bakgårdar.
Ett arv att minnas
Gin craze påminner om att alkohol alltid har en social sida, och att hur vi tillverkar, säljer och dricker den formas av lagar, ekonomi och kultur. Dagens gin är ett hantverk med fokus på råvaror och smak, och den njuts bäst med måtta och omsorg, långt från 1700-talets London.